ORTNAMN I SVERIGE



           ODLINGSVÄGAR och BEBYGGELSEHISTORIA


              AV NILS HÖRNQVIST
  


    När man reser omkring i Sverige råkar man ibland på orter och samhällen med minst sagt underliga namn som gör att man studsar till. De verkar helt främmande och på ett konstigt, okänt språk. Vad betyder t.ex. IDRE, OCKELBO, MYCKLING, YG, TJÖRN, TIVEDEN. SIBBARP? Varför heter landskapen som de gör, NÄRKE, BLEKINGE och städerna KALMAR, MALMÖ, GÄVLE och LUDVIKA för att inte tala om SÄFFLE! Har en farsot härjat i MÄSSLINGEN och har VÄCKELSÅNG haft en religiös rörelse?         


 Med ortnamn förstås inte bara namnen på större eller mindre svarta prickar på en karta, utan även namn på andra geografiska lokaler som berg, åar, älvar, sjöar, och andra bildningar i naturen, som människor namngett som referenspunkter för sin orientering.


  När en nybyggare bosatte sig för att odla på en ny plats, förmodligen i någon älvdal eller vid en sjö, röjde han marken för att plöja en åker.Tillgång på vatten, fiske och jakt behövdes för livsuppehället, liksom betesmarker för kreaturen. I den närmsta omgivningen hade han namn på vissa lokaler, berg,myr, å, skog, hage. Efterhand tog äldste sonen över ägan, medan de yngre sönerna drog vidare och bröt ny mark, kanske lite längre upp längs ån eller älven, på andra sidan sjön. Flickorna blev hustrur och husfruar i granngårdarna eller i grannbyn. Ortnamnen levde vidare så länge som bosättningen fanns kvar och expanderade, nya namn tillkom allt eftersom nya lokaler erövrades. För att särskilja de olika gårdarna gavs namn som identifierade ägan.


 De nuvarande ortnamnens ålder varierar naturligtvis med tidpunkten för bosättningen. De första nybyggarnas namn på lokaler har förmodligen försvunnit ur mannaminnet. De äldsta ortnamn vi har idag är från de första århundradena efter vår tidräknings början ( d.v.s. ca 100-200 e.Kr.). De innehåller i allmänhet forngermanska eller fornsvenska ord eller namn, som för längesen är utdöda och därmed svåra att tyda. Det finns egentligen inga skriftliga källor att luta sig mot. Under århundradenas lopp har ortnamnen slipats ner, förvanskats, förskönats eller misstolkas. När de första nedskrivna namnen uppträder i skrift kan de vara felskrivna och därmed svårtolkade, eftersom det svenska (skriv-)språket var mer eller mindre regellöst vad gäller stavning, samma ord kunde skrivas på flera olika sätt. Det var först på 1700-talet som det svenska språket fick en grammatik och ljudlära. Det ´skrivspråk´som fanns före ca 1100 var ju runorna, 16 st., som skiljde sig ljudmässigt från latinet som kom med kristningen av Sverige. Bakom ortnamnen finns ålderdomliga dialektala ord och uttryckssätt. Samma ord kan ha olika betydelser i olika landsdelar, och samma nutida stavning kan ha olka språkligt ursprung.        

Genom att studera ortnamnen kan man hitta intressanta spår av kulturhistoria. För att så här i inledningen nämna några, så visar MASTHUGGET en plats med skog där skeppsmaster har hämtats, de många namnen på ULV-eller VARG-visar att vargen har strövat i så gott som hela Sverige, sammansättningar med VARD-, VAR-, VÅL-, ELD-, KAS- kan visa på försvars- eller varningslinjer i landskapet för anfall sjövägen. STÄK har i vissa fall betytt pålade farleder i skärgården för att hindra fientliga fartyg att komma fram. Flera mellansvenska BÖKESTA(D) avslöjar att bokskogar har funnits nordligare än fallet är nu.

Vissa ortnamn innehåller namn på asagudar och avslöjar religiösa kultplatser. Den största mängden ortnamn visar bebyggelsehistoria, hur och när landet befolkades.   

De nutida ortnamnen kan ibland verka skenbart lätta att förklara, t.ex. VIKSJÖ, som äldre skriftliga belägg visar ha spårat ur från VIKHUS, gårdarna vid viken. VÄSTERÅS är ursprungligen VÄSTRA AROS (=åmynning), gamla skrifter visar att GRÅMUNKEHÖGA från början hetat GRUMUNDAHÖGA (Grumunds gravhög). GAMMELSTA tycks tyda på en gammal bebyggelse, men har mansnamnet GAMMAL i förleden.

För att rätt tolka ortnamn är det viktigt att man hittar tidiga skriftliga belägg, att man beaktar det lokala uttalet av namnet och att den lokala terrängen stämmer med tolkningen. Med tanke på det förändrade landskapet i ett tusenårsperspektiv på grund av landhöjningen efter inlandsisen (5-8 m) kan öar ligga på land och vikar vara åkrar i nutid. 


KÄLLOR

Den äldsta skrivna källan som kan syfta på ´Sverige`är romaren Tacitus (55-120 e.Kr.), som nämner ett folkslag ´svioner´som bor på en ö i norr och har skepp som är spetsiga i för och akter och som är duktiga seglare. Handel mellan Rom och Östersjöländerna förekom redan vid denna tid, hudar, skinn och bärnsten var begärligt gods i Rom. ( Något egentligt svenskt rike fanns inte vid denna tiden.)


Den gotiske krönikören Jordanes skrev på 500-talet en bok om goternas historia i vilken han omnämner ön ´Scandza´som goternas urhem.Han räknar upp ett antal folkslag som bor där bl.a. ´suehans´(svear). Eventuellt kan han ha informerats av en viking Rodulf som stred i Teoderiks arme´. I övrigt är boken svårtolkad.

Övrigt källmaterial där tidiga ortnamn finns är bl.a.

               Runstenar
               Rimbert: Boken om Ansgar, ca år 870 e.Kr.
               Engelska källor från vikingatiden
               Landskapslagar
               Adam  av Bremen: historien om Hamburgstiftet
               Florenslistan ca 1170 (om kyrkoindelning i Norden)
               Snorre Sturlasson: Eddan ca 1270, Kungasagor
               Saxo Grammaticus: Gesta Danorum (Danernas bedrifter)
               Jordeböcker
               Skattelängder

Dessutom finns olika krönikor, klosterhandlingar, adelsprivilegier m.m. i vilka ortnamn förekommer.                   

 
En möjlighet att bestämma ett ortnamns ålder är att se om (del av) namnet kan spåras i skrivet material från vikingatiden i England (Danelagen), vilket betyder att namnet har varit ´produktivt´ redan åren 900-1066. Man kan säkert anta att vikingarna tog med sig sättet att namnge omgivningen från sina hemtrakter. Om senare svenskt material (efter 1100) inte innehåller namnet blir dateringen säkrare. Om en grupp ortnamn (med samma slutled) enbart har icke-kristna namnelement kan man säkert anta att de är vikingatida eller tidigare.
Man får dock inte bortse från att forngermanskan har varit gemensam (till en viss del).Om man kan visa att ortnamnsdelarna (nästan) uteslutande finns i av vikingar besatta områden är man på säkrare mark i antagandet att de är skandinaviska eller införda av bosättare från Skandinavien. Vikingafärder i österled har också avsatt spår i ryska ortnamn (t.ex. NOVGOROD, ´Nya gården (bosättningen)).



INDELNING AV ORTNAMN

Ortnamnen brukar indelas i

      * naturnamn (berg,sjö,å,mosse,skog,älv m.m.)

      * bebyggelsenamn (hus,torp,gård,hem.bo,by m.m.)

      * ägonamn (åker,teg,äng,lycka,vret,säter m.m.)

      * artefaktnamn (bro,brygga,hytta,kyrka m.m.)


Alternativt kan indelningen göras efter enkla och sammansatta namn,där de enkla (t.ex.BERG,TORP) anses vara ursprungligare än de sammansatta (t.ex.VARBERG,PERSTORP). De senare anses bero på större bebyggelse som kräver åtskiljande förleder för identifiering av flera olika objekt.

En annan indelning som visats sig vara fruktbar är att ordna namnen efter slutled, d.v.s.sista  betydelsebärande del av ortnamnet ( gäller även enkla namn). Ta t.ex. slutleden -torp: kan namnet kopplas till vissa bygder,saknas det i några,finns det dokumenterat endast under en viss period, d.v.s.hur länge har det varit ´produktivt´? Genom att sortera namnförleder kan man säga att en bebyggelse är äldre än en annan (t.ex.kristna-ickekristna namn). Finns det alltid tillsammans med ett annat typortnamn?

Nedan skall detta angreppssätt studeras närmare. I huvudsak följs upplägget efter boken ´ORTNAMNEN I SVERIGE´av Bengt Pamp,kompletterat med i boken ej upptagna ortnamn som ytterligare exempel.Andra slutleder än i boken angivna tas även upp.Det bör påpekas att metoden ej är heltäckande, unika ortnamn missas.
En uppskattning är att mer än hälften av ortnamnen dock faller inom ramen för undersökningen.


Några slutleder i ortnamn:- löv,-lösa,-vin,-hem,-tuna,-inge,-sta,-by,-åker,-tomt,-torp,-ryd,-rum,-måla,-säter,-boda,-hult,-mark,-bol,-böle,-bo,-hester,-arvet,-gård,-köping.
Nedan behandlas ett urval.


                 -löv           

Ortnamn med denna slutled förekommer mest i Skåne och verkar ha ´invandrat´från tiden Skåne var danskt.Ortnamn med denna slutled finns på många ställen på de danska öarna.Betydelsen har varit ´något efterlämnat,arvegods´och kan spåras i engelskans ´leave´och i danskt ´levne´. Svenskans ´kvar-leva´har också betydelsen arvegods. I förleden på ortnamnen står (oftast) ett namn på arvtagaren eller den som efterlämnar arvet. Det faktum att inga kristna namn förekommer tyder på att ortnamnet är gammalt,man kan inte heller spåra dem i engelska ortnamn från vikingatiden,vilket innebär att de måste ha slutat vara produktiva före ca år 800.Forskare anser att namnen kan dateras till ca år 200-800 baserat på utgrävningar av de namngivna  bebyggelserna.

I ARASLÖV är Alvar arvtagaren,i BALLINGSLÖV är det Ballung,GISE har ärvt GISLÖV,medan Grim fick arvet (gården) GRIMSLÖV.Nedan ges ytterligare exempel.

         ESLÖV                               Äsir (ås-bo?)
         GUALÖV                            Guthi
         GÖDELÖV                          Göti
         JÄRLÖV                             Jarli
         ODARSLÖV                         Ottar
         REMMARLÖV                       Rothmar
         RESLÖV                             Rethir
         SÄRSLÖV                           Säfar (sjöfarare,sjöman)
         VEMMERLÖV                      Withmund
         VISMARLÖV                        Wismar
 


                -lösa        

Detta är också ett sydligt ortnamnselement,som också har danskt ursprung,d.v.s. från tiden Danmark omfattade delar av nuvarande Sverige.Ortnamn med denna slutled finns spridda i Göta-och Svealand med östlig dragning.
Betydelsen har varit ´äng,glänta,betesmark´,kanske släkt med ´ljus,öppning´.Dessa ortnamn antas vara jämgamla med namnen med -löv i slutledet. (De mer nordliga orterna är något yngre och kan ha personnamn som förled,dock aldrig kristna namn.Det finns några exempel från Danalagen, d.v.s.vikingatida,men förmodligen från tidiga bosättningar (år 800-900). 
På Gotland har leden genom diftongering blivit ´lause´.

Några exempel:

      BJÄLÖSA                 berg-
      FÖRLÖSA                 fyre- (fur)
      GUMLÖSA                Gudmund
      GOTTLÖSA              Goti-
      HARLÖSA                 hård-,stenig
      KARLÖSA                 Karle-
      KOMLÖSA                kummel-
      MÄLLÖSA                 mädhil-,´mellan´
      RAMLÖSA                ramm-,´träsk,kärräng,myr´
      SPARLÖSA               sparre,'bom,bjälke,avspärrning', inhägnad. 
      SKÄGGALÖSA          Skäggi-

Urspårade är

      FOLÅSA               fåle-lösa, ung.hästängen
      VOLLSJÖ             vall-lösa, ung.betesängen 

En annan grupp namn med denna efterled har,kanske ironiskt menat,betydelsen ´brist´, avsaknad av något´.Ordet har använts i sin dubbelbetydelse.Dessa ortnamn är unga,säkert senmedeltida.
Några exempel:

      BRÖDLÖSA             snålt med bröd 
      GÄSSLÖSA              gäst-,(kanske fattigt)
      KAKELÖSA              utan bröd (vid kaffekalas?)
      MJÖLLÖSA              kanske endast barkbröd?



                -vin  (-ene)  

Detta är ett mycket gammalt ord som kan ha sitt ursprung i gotiskans ´winja´med betydelsen ´äng,betesmark´.Dess höga ålder bevisas av att namnledet slipats ner till nästa oigenkännlighet.Man kan spåra ett västligt spridningsområde,i Norge finns ett hundratal vin-namn.En viss koncentration till de gamla norska bebyggelserna i Viken,det gamla namnet på Bohuslän,kan spåras.Enstaka orter i Jämtland,Medelpad och Ångermanland tros också ha ´norskt´påbrå.De äldsta namnen tros vara från vår tidräknings början.
De kan spåras om ortnamnet slutar på ´ene´och om förleden har i-omljud,ett tecken på ålder.
Termen i-omljud betecknar det faktum att om slutledet innehåller ett i (t.ex.-vin), förleden kan förändras för att förenkla uttalet.Det innebär en mindre ansträngning att uttala ä-i än a-i,liksom kombinationen y-i än u-i (prova!).
Samma gäller för o-i som blir ö-i.Några exempel kan klargöra fenomenet.

Ta t.ex. KALV-VIN (kalvhagen),som via i-omljud förändrats till KÄLV-VIN, som sedan slipats ner till KÄLV-ENE.Här har konsonantkollisionen v-v gjort att det andra v-et har försvagats och tappats bort och slutledet omvandlats till -ene,eftersom ä-e är lättare att uttala än ä-i.   

Ytterligare xempel:

   BERGENE               berg-äng
   BRYNE                   brun (bergkant)
   BÖNE                    bo (gård)
   DIGRENE                diger (stor)
   ECKERNA               ek alt-åker
   FÖLENE                 fåle,häst
   FÖTENE                 fot,stig
   GÄSENE                 gås (-ängen)
   GÖTENE                gjuta (fors,källa) 
   HJÄLTA                 gris,svin
   HÄGDENE              hage
   HÄRENE                sten
   KLÄCKENE             bergklack
   KNÄTTE                 kulle
   MÄRENE                märr,sto
   REMMENE              ramm,fuktig äng
   SLÄDENE               slad,sluttning
   ÄNE                      å  
 
            
(De av vikingarna ´upptäckta´ VINLAND anses av vissa forskare betyda ´ängs-landet´.Det utpekade området heter L´ANSE AUX MEADOWS på New Foundland.På platsen har lämningar av vikingahus och-föremål upphittats.De vindruvor som omtalas i berättelsen om Leif Rödes resa kanske var några andra saftiga bär.)
  
                -hem

Slutleden -hem har enligt forskarna ursprungligen betytt ´gård,boställe´men har glidit över till att i vissa fall ha betydelsen ´by,bygd´. I vissa sammansättningar tycks betydelsen snarare vara ´inhägnad,betesmark´,så t.ex. i HAJOM, ´hag-hem´.
De äldsta namnen är från 200-talet,men ortnamn med -hem har bildats långt in i vikingatiden.Även senare bildningar finns,då med betydelsen ´by´.Utbredningen tycks vara västlig från Jylland, Norge, Västergötland, Östergötland, Gotland och Uppland.I Jämtland, Medelpad och Ångermanland tros namnen ha bildats genom norskt inflytande.
På Gotland har leden blivit ´hajm´.Många av de äldre ortnamnen ha under tidens gång slipats ner och förändrats, SÄM är ertt ursprungligt SÄ-HEM (sjögården), FILM är FYL-HEM (hästgården).  

Slutledet -hem har i många fall omvandlats till -um,-om,-ome,-im,delvis beroende på ett nästan stumt h,ingen märker om man säger ´hem´ eller ´em´,betydelsen ändras inte.LINDOME är LJUNG-HEM,ASKIM kommer från ASK-HEM,GRYTTJOM är ett ursprungligt GRYT-HEM (stenig plats).Ortnamn med leden -hem kvar är yngre.

Fler exempel:

   ASKUM                 ask
   BOLUM                 bål=stor(jfr bålgeting)
   DEROME               diger
   FOSSUM                fors
   GERUM                 gärde
   GRÄNOME             granskog
   HASSLUM              hassel
   KOPPOM               kulle,höjd
   KVÄNUM               kven (finne,från Kvänland?)
   LEDUM                 lid,sluttning
   MARMA                 mar (stenig grund vik)
   NIOME                  ny
   SÅLLUM                sol
   TANUM                 tun,inhägnad
   VEDEMÖ               ved (=skog)
   ÅM                       å
   ÖM                      ö



                   -tuna   

        
 Innebörden av ´tun´har varit ´stängsel´, inhägnad, gårdsplats´. Språkhistoriskt är det släkt med tyskans ´Zaun´ som betyder ´staket´,liksom det engelska ´town´´ som just haft betydelsen
 'ínhägnad plats´.Tuna-namnen förekommer rikligast i Mälarlandskapen.Många av namnen är vikingatida eller något äldre,detta gäller främst namn som enbart heter TUNA, d.v.s. utan särskiljande förled.En del forskare anser att dessa varit speciellt betydelsefulla platser som samlingsplatser,kultplatser eller mer eller mindre säten för makten, kanske till och med befästa knutpunkter för skydd av den s.k.ledungstjänsten, d.v.s.utskrivningen till krigstjänst. Obestridligt är att några har varit maktcentra.Många är arealmässigt störst i regionen,vilket tyder på hög ålder och betydelse.
 SOLLENTUNA,´sol-lands-bornas tuna´och VALLENTUNA,´vall-bornas tuna´är exempel på centrala platser för makt,religion och handel,kanske tingsplats för områdena.FITUNA,´fä-hagen´,däremot verkar vara ett bete för kreatur.Tuna-namnen har varit namn på olika typer av lokaler.Kanske har det mera berott på byggarens status om platsen har blivit ett maktcentrum?
Religiösa kultplatser som FRÖTUNA,´Frös tuna´,ULLTUNA,`Ulls tuna´,NÄRTUNA ´Njords tuna´,har förmodligen varit centra för asadyrkan.Noterbart är att Odens namn inte finns i TUNA-namn .(Ev. innehåller SIGTUNA namnet SIG som var ett av Odens binamn.)

Några exempel:

   ASPTUNA               asp
   DINGTUNA             dynga(=hög,höjd)
   ESKILSTUNA           Eskil(eng.missionär)
   FRUSTUNA             Frö
   HÅTUNA                liten vik
   TORSTUNA            Tor
   SÄTUNA                sjö
   ÄRENTUNA            Härn (asagud)


   Urspårat är     
   SOLLEFTEÅ         ´sola-tuna´,solmarkerna


            -inge,-unge

Denna ordstam betyder ingenting utan är en ändelse för att bilda nya ord till en betydelsegivande förled.I sammansatta namn har det innebörden ´någon(t) tillhörande,boende vid´.Detta sätt att bilda nya ord är gammalt och förekommer inom det forngermanska språkområdet inklusive England (inte i Norge (eller Finland)).De äldsta härrör nog från vår tideräknings början.I Sverige är de rikligast representerade i Mälarområdet men även Skåne,Halland och Östergötland harortnamnstypen.
Namnet VÄLLINGE t.ex.har utvecklats från VALLA,de boende där har kallats VÄLLINGar (notera i-omljudet),platsen har  hetat VÄLLING-ia,där slutleden förslappats till ett '-e'.
På samma sätt har STENINGE,HÖRNINGE (udde),MYSINGE(mosse) bildats.Stavningen av HUDDINGE tros bero på samma fenomen som rospiggens osäkra behandling av h-ljudet,H´ÖSTERMAN har fått ett extra tillskott.Huddinge skall utläsas ´de boende på uddens by´.(HANINGE är inte ett äkta -inge-namn (inget i-omljud!) utan ett ursprungligt HAN-HÖGA,`Hanes gravhög´.) En del ortnamn har efterleden ´-unge´med samma betydelse,t.ex. SKUTTUNGE´de vid SKUTÅN boendes by´,HAKUNGE´bergskant´.HAMRÅNGE skrevs tidigare HAMBRUNGE´bergbornas by´(se nedan).  

HÄLSINGLAND och HÄLSINGBORG har ´hälsing´med betydelsen ´en som bor vid halsen´,d.v.s.ett (trångt halsliknande) sund-BLEKINGE skall tolkas som ´de som bor vid Blek(fjärden),den glänsande´.

Fler namn:

      ELLINGE                  älle,aldunge
      FÖLLINGE                fåle (hästhage)
      GYSINGE                  fors
      HYLINGE                  hål,sänka
      HÄMRINGE                hammar,stenbacke,berg
      KNYLINGE                 knöl,kulle
      KYSSINGE                 kjusa,dal
      NÄVLINGE                 näv,udde
      SLIMMINGE                slem,dy,myr
      ÅVINGE                    ava,vik                     
      ÄSPINGE                   äspe,aspdunge (-skog)

      SLÖINGE är ett 'slo(g)-änge', slåttermark för skörd av gräs,vass,starr.

                         -sta(d)

Detta ortnamnselement är ofta förekommande i ortnamn.Det kan ha två olika ursprung som avslipats till samma slutled.Det ena är en maskulin pluralform ´stadhir´med betydelsen ´plats,ställe,boplats´,det andra är feminint ´stadhwo´med betydelsen ´båtplats,landningsplats, plats för anläggning´.Forskarna är inte helt överens om hur slutleden skall tolkas eller om man har att göra med två olika ursprung.Det tycks dock som om det finns en skillnad,inga personnamn finns som förled i ortnamn med den antagna feminina ordstammen.
Namnen har sitt kärnområde i mellansverige,i Norrland finns det utmed de stora älvarna som helt klart ha utgjort primära bebyggelseområden.De äldsta anses vara från före vikingatiden,några bildades i Danalagen i England,men tycks ha upphört att bildas innan Sverige kristnades,inga Anders,Per,Nils finns i ortnamnen.
Samma slutled finns i ´eldstad´och ´gödselstad´(ofta förvanskat till -´stack´),som egentligen är ´plats för eld´respektive ´plats för gödsel´,numera apellativ,d.v.s. ett eget substantiv.  
(Samma ursprungsord finns i KURDISTAN, ´kurdernas område´, KAZAKSTAN, ´kazakernas bygd´och AFGANISTAN ´afganernas bygd´.)
Det ´stad´som finns i namn på våra (f.d.) städer är en medeltida införd administrativ enhet efter tysk modell som betecknat ´köpstad´ med vissa privilegier för handel. En del gamla ortnamn har fått ett ´d´ tillagt efter förebild av medeltida stadsbildningar när skrivare trott sig rätta gamla skrivningar.
På Gotland finns motsvarande slutled som ´städe´,jfr det danska ´sted´.
`Falska´ -sta-namn är LÖVSTA och LOJSTA som egentligen är ´lösta´med betydelsen ´glänta,skoglös terräng,betesmark´. ÅRSTA är egentligen AR-OS, å-mynning.
  

I mångfalden namn finns:

      BLECKENSTAD         Blekmund
      BÅLSTA                  Barde
      BÅSTAD                  båtplats
      BÖKSTA                  (gården i) bokdunge
      FARSTA                  (     " vid) farled,väg
      FLYSTA                  fly,kärr,myr
      FRILLESTAD            Frithlef
      GETINGSTA            ´íatun´,storväxt,jätte
      HALMSTAD              handelsplats för halm,hö
      HEMSTA                 Heimer
      JÄRRESTAD            Iarli
      KISTA                    kya,inhägnad äng,betesplats
      KNIVSTA                Toste Kniff
      KOSTA                  efter Anders KOSkull,Georg STAel von Holstein         
      KVARSTA               kvarn
      KÅRESTAD             Kari
      MÄRSTA                mjärde alt.Märit
      SJÖGESTAD          Sighvald
      STUVSTA             ´stuv´,kortvuxen person
      TINGSTAD             tingplats
      VEDDESTA            ved,skog
      ÅSELSTAD             Atle     

 Urspårade är 

      NÄLLSTA            ´Njords stav´, plats för asadyrkan
      ÅRSTA                ´ar-os´, å-mynning  


                            -by

De äldsta ortnamnen med slutleden -by tros vara från vikingatiden,typen finns i Danelagen,det skandinaviska området i England.Det anses dock att dessa är yngre än -stanamnen.Betydelsen har varit ´gård(ar)´eller ´samling av bebyggelse´,från början kanske avseende en enstaka bondgård med intilliggande byggnader som stall,fähus,lador,visthusbod o.dyl.,men efterhand  som bebyggelsen har vuxit genom att sönerna har byggt nytt i närheten eller att nya odlare har anlänt så småningom betecknat alla ägorna i närheten.Kanske har en del nya ägor varit utflyttningar från modergården och haft gemensamma betesmarker och ängar.

En viss kontrovers om den exakta betydelsen råder mellan forskarna.Man anser i vilket fall som helst att denna ortnamnstyp visar på en väsentlig nyodling av tidigare obrukad mark.
Att inte alla odlare hade det lätt vittnar BJÄSTA och BYSTADEN som tolkas som ´byastad´,d.v.s.´plats för by´,en nedlagd odling som startat om,kanske tog digerdöden,som härjade i Sverige ca 1350, hela byar (ca 50000 dog i Sverige).
(Som kuriosum kan nämnas att det derogativa ´bystan´ om landsorten är en reminiscens av dessa övergivna byar.)
Ortnamnen av denna typ finns koncentrerade till mellansverige (beroende på folkmängd) men finns representerade i hela Sverige,förmodligen tidsmässigt åtskilda många sekel.Som ortnamnsbildande slutled har -by varit produktiv långt in i medeltiden och senare.
Många by-namn innehåller väderstreck,trädslag,berg,dal,ljung och liknande.Dessa är genomskinliga vad beträffar tolkning och utelämnas här.
En speciell grupp ortnamn utgör HUSBY,HUSABY som anses återspegla maktcentra eller högre-stånds boställen,där förleden -hus har betecknat ´fäste,slott,kungsgård´och slutleden ´gård,byggnader´.
      
   Exempel:

      ANEBY               Ane
      BARKARBY         bergkarlarnas by?,alt.skinnberedare
      BJÄRBY             berg
      BROBY              bro
      BROTTBY          bryte,medeltida titel för kunglig förvaltare
      BÄGBY              bäck
      EGGEBY            ek
      FOLKARBYN      Folk(vidh)-arve
      GREBY              gryt,sten
      GRÄNBY            gran(skog)
      HAGEBY            hage
      HAMMARBY      hammar,stenbacke
      HIMMELSBY      Hemir
      HÄSSELBY         hassel    
      MJÖLBY           mölna,kvarn
      MÖRBY            mor,hed,granskog
      NYCKELBY        mykil=stor
      OTTENBY         Otami
      RINKEBY           rinkr,forntida krigartitel
      RONNEBY         Rotn (å-namn),´rytande´
      RYSSBY            ryd,röjning
      SJUGAREBYN    sior(ugher),sjö
      SÄBY               sjö
      SÖNDERBYN      söder
      TEGNABY         tegn,krigare,befälhavare
      TÄBY               tä=fägata mellan inhägnader
      VIGGBY            vik
      VÄLLINGBY       Vallabornas by
      VÄSBY              väst
      ÖSBY                öst




             -tomt,-toft

TOMTA och TOFTA förekommer som ortnamn och anses vara förvikingatida.Namnen är härledda ur ett urnordiskt ord ´tumfti´ med en generell betydelse ´mark eller område för hus´.En del forskare hävdar att betydelsen är ´ödegård,plats för husrester´,en senare bebyggelse skulle ha uppstått på ruinerna av den gamla.
Den här ortnamnstypen kom invandrande från Danmark,via de danska besittningarna i södra Sverige,Halland,Skåne,där -toft är vanligt medan  -tomt dominerar i övrigt.De kan också hittas i Danalagen (I England).

De sammansatta namnen har mest naturnamn som förleder.´berg´i BÄRTOFTA,´backe´i BUNKETOFTA,´bokdunge´i BÖKETOFTA´sjö, i SÄTOFTA,ÖRTOFTA har ´sand,grus´.Exempel på personnamn finns, GRIMSTOFTA har namnet GRIM,FRIGGATOFTA innehåller mansnamnet Friggi,BÖSTOFTA namnet Bösi.BULLTOFTA och BOLSTOFTA kan tolkas som´bol(s)toft´ med
betydelsen ´gårdstomt´.IVETOFTA tros innehålla trädbenämningen ´y´=ídegran´.


                -torp
                               
 Torp-namnen uppvisar ett äldre skikt med rötter ner till vikingatiden och ett yngre senmedeltida.De senare har betydelsen ´soldattorp´som belöning och försörjningsställe för krigare som gjorde tjänst  i stormaktstidens krigsarméer.Dessa torp har ofta fått namn efter sin brukares krigsnamn,Stål,Lustig och vapenslag,dragon,ryttare,båtsman.Till dessa yngre namn hör också dagsverkstorpen med den enkle torparen som för sin bärgning och rätt att bo på torpet måste göra dagsverken hos (storgods)ägaren.
De äldre ortnamnen tros ha invandrat söderifrån via Danmark senast ca år 800,men först efter ca 1300 ha etablerats i norra Sverige.
Ordet ´torp´är besläktat med tyskans ´Dorf´,som numer år vårt ´by´.Den äldre betydelsen av ´torp´tros ha varit ´fålla,inhägnad´för att glida över till en betydelse ´nyodling,nybygge,utflyttargård´,en nyanläggning från en huvudgård.En senare  typ FINNTORP tyder på invandring österifrån.
Slutleden har på vissa håll,t.ex.Skåne,Halland slipats ner till ´-arp,-orp,-erup.

Många mansnamn i äldre dagar slutade på -e eller -i,i sammansättningar får namnen genetiv-a.Så t.ex.TOSTE till TOST-A-TORP som forkortats till TOSTARP.

Många har ett personnamn,oftast manligt,som förled,BRODDARP har Boti, Daghi  finns i DAGSTORP ,Kaki i KARUP.PERSTORP har en kortform av Petrus i förleden och har bildats efter det att  kristendomen blivit allmän ca 1100. JONSTORP (efter Johannes) är också ett sent namn.

Några fler exempel:

      HABBLARP                     Hagbard
      HASSLARP                     hassel
      KLABBARP                     Klabbi, ´tjockis´
      KRÅKARP                       Kraki
      SEGELTORP                   Sigbjörn
      TOLLARP                      Tolli
      TORARP                        Tor(e)
      TOSTERUP                     Toste (kortnamn av Torstein)
      OLSTORP                       Olov
      VÄRNARP                       Värmund        

Slutleden -(e)rup är ett danskt inflytande.



       -rud,-röd,- ryd,-red 

De här ortnamnselementen vittnar om en strävan till nyodlingsområden, röjning av skogsmark för jordbruk. Grundbetydelsen har varit ´röjning´ av det fornsvenska ordet ¨rydhia´. Till en del har motivationen säkert varit skattebefrielse,av staten initierad för uppodling av obrukad mark, fritt land att bruka. Man associerar till karga marker, slit, stubbrytning ,steniga åkrar och gärden. Många var små lotter i oländig terräng som knappt gav bärgning till familjen, men som gav oberoende. 
Ortnamn med de här slutleden återfinns främst i Götaland och västra Svealand och räknas ha bildats tidigast vid vikingatidens slut, men de flesta är från medeltiden (1100-1400).
De tycks vara något yngre än torp-namnen eftersom de ligger i gamla skogsmarker och säkert varit besvärligare att bebygga än de områden där torpen finns.
Efterhand ha en del av dessa uppröjda tegar genom idogt arbete vuxit,blivit centralorter i området och fått sockennamn.
Namntypen hör till den mest frekventa i (syd-)Sverige,ett litet urval följer:

   BALTERUD                 Balte
   BORRUD                    borg,höjdplats
   DÅSSERUD                 David
   EBBARÖD                  Ebbe
   GRIMMARED               Grim
   GULLERED                 Gulle
   GUMMERED               Gudmund
   HULTSFRED               vid sjön Hulingen    
   JUBBERUD                Hjo-bornas
   LINNERYD                 lind-träd
   MARKARYD               ´mark´=skog
   MATTERÖD               Makthild
   MÅRYD                    ´mordh´=skog
   ROSSARED                häst (russ)  
   RUDA                      ´röjning´
   RÅDOM                    ´på ruden´
   SKILLINGARYD          ´Skog-bornas´
   TINGSRYD                 `vid sjön Tiken´
   TOSTARED                Toste (kortform av Torstein)
   UNNARYD                  ´vid sjön´
   VAGGERYD                Wagge 
   ÄLVSERED                  Elef
   ÄSPERED                   ´äspe=´ aspskog       

      
                - rum   

Betydelsen anses vara ´öppen plats,större glänta´(jämför med uttrycket ´rum sjö,öppet vatten´). Orter med denna slutled finns i de sydöstra landskapen och anses vara tidigast medeltida.
Begreppet ´rumpmas´ antas vara ´rumbo-mats´,d.v.s. dalkarl boende på den öppna slätten,där ´mas´var utsocknes öknamn på dalkarlar efter det i Dalarna frekventa mansnamnet Mats. ROMA på Gotland hör hit,´boende på den öppna slätten´.     


Exempel:

   ANKARSRUM            Gabriel Gyllen ankar
   ASKESUM(!)            Askulf
   APPLERUM             äpple
   BJÄLKARUM            björk
   GRIMSUM(!)            Grimulf
   GRÄNERUM             ´gräne´=granskog
   LILJERUM               ´lithil´=liten
   MICKRUM                ´mykil´=stor
   STENSJÖRUM           vid Stensjön
   VIRSERUM                vid Storsjön (´den vida sjön´)  
   VIRUM                     vide


            -gård

 Det här är ett forngermanskt ord som i fornsvenskan haft formen gardher med betydelsen ' inhägnad med stängsel eller staket, mur el.dyl.,skyddad plats mot strövande rovdjur'. Exempel är 'gärdsgård',inhägnat gärde,betesmark med staket, hit hör också 'kyrkogård',med mur omgivet område kring (vid) en kyrka.Ytterligare exempel är 'Djurgården' =hjorthägn, liksom 'skärgård'= av öar och skär instängt område (skydd mot anfall), 'vingård'= inhägnat område för  plantering av vinstockar. 'Vårtgård' och 'mångård' kan ses som 'avgränsat markerat område avskilt från omgivningen'. Hit hör också 'trädgård'= inhägnat område med (frukt)träd, jämför tyskt  GARTEN, engelskt GARDEN.
I samma kategori hör 'hönsgård, hundgård' ,som inte betecknar byggnaden utan den inhägnade platsen.
LeninGRAD, StalinGRAD och NovGOROD har samma ord som slutled= 'inhägnad, omgivande mur' el.dyl. Vikingarnas namn på Konstantinopel var ju MIKLAGÅRD=den stora inhägnade platsen.Engelskt YARD är samma ord och betyder numera ung. torg, öppen plats instängt av hus, SCOTLAND YARD ligger vid detta torg.
Med tiden har betydelsen glidit över till att beteckna bostället, husen inom inhägnaden,t.ex.'bondgård' som är en kollektiv benämning för bostadshus, stall, vedbod, badstuga, häbbre, visthusbod m.m. 'Herrgård' var (är) en större enhet, oftast med frälsefolk som ägare, och betecknade hela verksamheten med folk och fä.
 Numera är ju betydelsen ungefär 'villa' (med staket eller tomtgräns) men även enskilt hus i staden eller på öppen plats omgivet av husväggar, t.ex, 'bakgård' och i uttrycket ' tre trappor över gården'.
En ' gårdvar' var en hund som bevakade den öppna platsen och höll obehörigt folk och rovdjur borta och inte vaktade huset i första hand.  


            - arve(t)

I främst Dalarna och Hälsingland finns ortnamn med slutleden´-arvet´,på Gotland ´-arve´med betydelsen ´arvegods,ärvd jordegendom´.Förleden har arvlåtarens namn,d.v.s.den ursprunglige nyodlarens namn. Namntypen har tillkommit tidigast vid mitten av 1300-talet. (Jfr de skånska ´löv´-namnen ca 500 år tidigare med samma innebörd.)

     Exempel:
   
   BAMBARSARVET            ´trumslagare´
   BRITSARVET                  Bred
   DOMNARVET                 domare
   FOLKARBYN                  Folkvidh
   GUNSARVET                  Gunnar
   HARMSARVET                Herman
   HÅNGSARVET                Holmger
   JAXARVE                      Jakob  
   JULARBO                      Hiule                 
   MUNSARBY                    Måns
   PESARBY                      Peder
   PETSARVE                    Peter 
   SIXARBY                       Sixten
   SJULSARVET                 Sigurd
   SPADARVET                  Spade
   STÄMNARVET                Stenbjörn  
   

                -hester, hestra         

Betydelsen har varit ´bokskog,bokdunge´(jfr franskt ´hetre´=bok-träd), men har senare betecknat ´fruktbärande lövskog´(ek,hassel,bok). Ortnamnet med denna slutled förekommer främst i Västergötland, Halland och Småland. De kan vara bildade från vikingatiden.

   ANGERDSHESTRA               Arngerd
   BETHESTRA                       ´betesmark´
   DALSHESTRA                      dal
   HABBLAHESTER                  Hagbard
   ULVHESTRA                        ´ulv,varg´
   ÖRSHESTRA                        vid sjön Ören



               - hult

Det här ortnamnselementet associerar man med smålåndska karga landskap, odlade tegar med dungar av lövträd. Betydelsen är ´trädsamling, skogsdunge, liten skog´, oftast stenigt område som inte gått att odla.I Skåne har denna slutled slipats ner till ´-alt,-ilt´. Namntypen härleds ur tyskans  ´holz´med betydelsen ´trä(d)´,´samling av träd´. 
Det fanns i Danmark redan på 400-talet (Gallehushornet har inristat ´Lägäst från Holt´) och har varit produktivt i Norden in på medeltiden. 
I sydsverige finns många HULT,HULTA,HYLTE. Vissa har varit boplatser och/eller betesplatser för hästar, får, svin. (HULTSFRED år ett urspårat ´hullsred´=röjningen vid HULSJÖN, (´hul=hål,urgröpt,nedsänkt).

Några exempel:

   BOALT               bod-hult
   BÖGILT              böke=bokträd
   FÄGRILT             fager,vacker
   FÖRHULT           furu

   HISHULT            Hissolte 1586,Hieshult 1718, har förled 'hjässa, knalle,                                                              kulle, upphöjd mark'.Efterled 'hult'=skog, dunge.(Jfr HISSINGEN) 

   KNALLALT          knalle,kulle

   MJÖALT             mior=smal
   SKEPHULT          skeppsvirke
   SVINHULT           (vild)svin 
   YDRILT              idegran
   ÄLGHULT           älg
   ÄLMHULT           älme=almträd
   ÄSKILT               äske=askträd 

 - köping     

Ursprungligen ett forngermanskt KAUPANGR, med förleden 'kaup'=köp och slutleden 'ang(e)r' =vik (eg.'smal,trång',jfr med tyskt 'eng').Denna ortnamnstyp kan dateras till tidig vikingatid (ca. 800-900 fvt) och visar på tidiga handelsvägar för transport av varor inom landet och till kontinenten mest via vattenleder, vägnätet var outvecklat och svårframkomligt vissa årstider. Dessutom kunde fartyg och båtar ta mer last än hästforor.

Dessa landningsplatser med en marknad för kommers och ut/införsel av gods låg i inre vikar eller uppströms i farbara åar ('smal,trång') som för tusen år sedan var breda älvar/åar.I de flesta ingår ett ånamn,se nedan. Namnet har med tiden glidit över till att beteckna själva marknadsplatsen, en äng,åker eller öppen plats kring vilken en fast bebyggelse växte fram.

Under medeltiden blev vissa av dessa städer med handelsprivilegier och skattskyldighet till kronan efter tyskt mönster och centralorter för handelsutbyte och exporthamnar ( av järn,trä,kol,skinn mm.). På 1800-talet utvidgades handelsnätet med köpingar,mindre orter på strategiska platser dit upplandet runtom levererade varor för vidare transport och där 'importerat' gods kunde föras vidare till inlandet.Dessa ortnamn behandlas inte här.

   EX.

                                ENKÖPING          Enån

FALKÖPING        Falan (gul,lerhaltigt vatten?), gammalt namn                                                                          på Gruvbäcken? Jfr eng. FALMOUTH.

                                JÖNKÖPING         Enån (Juna).

KÖPING                'köpvik',handelsplats (i en Mälarvik)

KOPPÅNGEN        'köpvik', Oran (Orsa).

LIDKÖPING           Lidan

LÖDDEKÖPINGE     Lödde å

LINKÖPING           på/vid ljungheden

NORRKÖPING         n:a marknadsplatsen

SÖDERKÖPING         s:a             "

 
            HUNDARE och HÄRAD

Om tidiga förvaltningsenheter vittnar namn på områden med --hund(are) eller -härad.Den senare slutleden var ju levande
 ända fram till kommunreformen på 1950-talet, när häradet med häradsdomaren avskaffades.Dessa områden som var ett slags storkommuner bildades troligen någon gång under vikingatiden. Dessa landskapsdelar bestod av en centralort med omliggande landsbygd. Inom varje hundare och härad fanns en tingsplats och sannolikt ochså en kultplats för asagudarnas blidkande genom offer med blot eller annan kulthandling. Efter kristendomens införande blev en nybyggd kyrka den nya kultbyggnaden.
  HÄRAD anses ha med här, arme' att göra och bl.a.ha som uppgift att utskriva folk till de stridande enheterna, ett slags rekryteringsorgan.På liknande sätt fungerade HUND(--are) som angav det 100-tal soldater som skulle rekryteras inom sitt område, (eller ett storhundrade, 120 st).I Uppland kan man spåra denna indelning i ATTUNDALAND, FJÄRDHUNDRA, TIUNDALAND, som utsäger att dessa skulle utrusta och leverera 800, 400 resp 1000 soldater till arme'n. Om man antar att 4 % av befolkningen utskrevs skulle man uppskattningsvia få invånarantalet till 20.000, 10.000 resp. 25.000 för de olika delarna (inklusive kvinnor och barn). En annan uppgift var uppbörd av skatt och folkbokföring.    

Rekryteringsområdet för sjömän var RODEN, som bestod av nuvarande Roslagen,kustområdet mot Östersjön.Antalet sjösoldater som området skulle leverera vet jag inte,men med tanke på att befolkningsantalet inte markant avvek från andra delar i systemet gissar jag på 1000.
Namnet ROSLAGEN kan härledas till RODS-LAG,dvs området inom vilket Rodens lag gällde. ROD är ett gammalt ord med betydelsen ' makt,styrka' . Öknamnet 'rospiggar' antas komma ifrån beteckningen på att invånarna var 'rodsbyggiar' ,dvs inbyggare i Roden.
Liknande områdesnamn är DANALAGEN i England,'området inom vilket danernas lag gällde' och BERGSLAGEN,' området där gruvmyndighetens lag gällde'.

      SOCKEN  

Med kristendomens införande uppstod sockenväsendet, som var en kyrklig administrativ enhet. En SOCKEN bestod av ett område som tillhörde en kyrka. Förenklat kan man säga att de som hörde klocklangen till mässan utgjorde socknen.Oftast var det redan etablerade kultplatser som omvandlades till kyrkolokaler, ibland byggdes kyrkan i byns regi,ibland donerade någon rik godsägare mark och medel för uppförandet för att få syndernas förlåtelse och en gravplats inom kyrkans väggar. Socknen var en enhet på några byar.  
Den katolska kyrkan hade månghundraårig erfarenhet på kamerala uppgifter,utbildade kopister,ett universellt skriftspråk och skrivmaterial i form av pergament (till skillnad mot runor och ristade stenar).I klostren utbildades munkar i skrivkonsten,kyrkan och påven skulle ju ha skatt och en
'medlemsförteckning'  behövdes för skatteuttaget.Den nya läran måste ju också förses med läroböcker och predikotexter.Med tiden lärde sig det civila samhället färdigheterna och övertog senare under medeltiden skattskrivningen.Med reformationen på 1500-talet avskaffades klostren, och regeringsmakten blev överordnad kyrkan i beslutsärenden om tolkningen av religionen.  

Etymologiskt anses ' socken' kunna härledas ur ordet 'söka', dvs de som söker sig till kyrkan tillhör socknen.(Jfr tyska 'suchen') 

      
      FÖRKLARINGSSÄGNER

 Som nämnts ovan har de gamla ortnamnen med tiden slipats ner,förvanskats, felskrivits och feltolkats. Så småningom har den ursprungliga betydelsen förskjutits och de gamla namnlederna blivit omoderna och gått ur språket. De förvanskade namnen har knutits till samtida kända förhållanden när de nyupptecknades. Namnet kopplades till helt annat än de ursprungliga betydelserna. De 'nya' namnen tolkades om och blev till förklaringssägner, folketymologier. Rök från hednariter och blodoffer sägs ligga bakom ortnamnet RÖK. I själva verket är det samma ord som rauk, strandpelarna på Gotland, d.v.s. 'sten'. Orten har namngetts av den magnifika runsten som finns där, från 800-talet.

 Karl XI utsåg HÅRSFJÄRDEN till svensk flottbas och, sägs det, anordnade transport av tvivelaktiga damer för flottisternas nöjen, vilket skulle förklara namnet.Det riktiga förhållandet är att HORS betyder 'häst', det har varit hästhagar vid fjärden. I viken ligger HÄSTHOLMEN.

En norsk konung Skule sägs ha flytt till SKULE i Ångermanland och levt i en grotta där. Sant är att det har existerat en norsk kung Skule, vilket gör sägnen mer trovärdig, men någon sådan historisk handelse har aldrig skett. SKULE är ett ursprungligt SKURDR med betydelsen 'skåra, brant bergsida, ngt inskuret i naturen'. Genom den ofta förekommande konsonantförskjutningen att 'rd' blir 'l', så t.ex. 'gård' blir 'gål', 'nord' blir 'nol' och ' hin hårde' blir 'hin håle' har sägnen kunnat uppstå.

JUNGFRUVIKEN sägs ha sitt namn på grund av att en flicka som hamnat i 'omständigheter' skulle ha dränkt sig där. Tidiga belägg visar att vikens namn har varit MÖVIKEN vilket gjort att man via sägnen förskönat namnet till det nuvarande. I det forntida namnet ingår emellertid det fornsvenska ordet 'mior' som avslipats till 'mjö' och senare till 'mö'. Ordet betyder 'smal' och sakligt stämmer 'smal-viken'.

                     
 VILL DU LADDA NER DET FULLSTÄNDIGA DOKUMENTET SKRIV ETT MAIL! 104 kB)
( UNDER KONSTRUKTION, VÄLKOMMEN IGEN)